Back to work?

Den ursprungliga planen var att jag skulle vara föräldraledig till 9 januari 2012. Nyligen började jag och maken prata om att han skulle ta över 1 november 2011 istället. Nu kan det eventuellt bli så att jag går in på deltid (2 dagar per vecka) redan från 1 september istället, vore jättekul! Min ersättare på ett av kontoren är nu själv gravid och kommer alltså inte kunna jobba hela min föräldraledighet. Så jag kommer att ersätta min ersättare i så fall...

Förra föräldraledigheten jobbade jag en dag per vecka de sista tre månaderna. Det kändes bra! Det är roligare att vara hemma om man jobbar lite grann och vise versa. Både för mig och maken. Jag tror också att det blir en smidig övergång för barnen. Inget är klart än, men jag hoppas att det funkar!

Second time around...

Alla säger att man är mycket coolare med andra barnet. Att man inte är lika lättstressad över allt som händer med barnet. Efter en månad som tvåbarnsmor kan jag både bekräfta och dementera. Å ena sidan är jag lugnare. När första barnet skrek blev jag fysiskt illamående och kunde inte tänka på något annat. Med tvåan tycker jag synd om henne, men klarar att tänka rationellt runt det. Fysiska fenomen på tvåan kan jag hantera med ett helt annat lugn för jag känner igen det från ettan.

Där startar dock också problemen. I meningen "för jag känner igen det". Allt som jag inte känner igen från ettan får mig nästan att att bli neurotisk. Så fort tvåan har/gör något som inte ettan hade/gjorde blir jag kallsvettig. Rent intellektuellt inser jag att ettan naturligtvis inte är ett facit på allt som kan förekomma hos en bebis, att det finns saker som tvåan har som är helt nya men ändå helt normala. Känslomässigt blir det dock kaos. Så man är egentligen inte lugnare med nummer två, man oroar sig bara för andra saker...

Varje morgon...

Varje morgon, nånstans mellan 04 och 06 vaknar Minna och gnyr för att magen gör ont. Hon ligger sedan och gnyr en till tre timmar innan hon till slut lyckas få ut den luft och bajset som orsakar att det gör ont. Jag tycker jättesynd om henne, det är ju väldigt jobbigt för henne. Jag måste dock erkänna att jag tycker synd om mig själv också. Det finns inte så mycket jag kan göra för Minna, jag försöker trösta och massera, men det verkar hjälpa minimalt. Så vi ligger vakna tillsammans. Hon för att magen gör ont, jag för att jag omöjligt kan sova när hon har ont. Det vore skönt för oss båda om det kunde bli bättre i den lilla bebismagen. Eller åtminstone att vi bytte tid. Kanske Minna kan gny 9-11 istället? För att ligga vakna VARJE morgon börjar bli en aning tufft för sömnkontot...

Ingen chef?

Idag skulle jag ha mitt lönesamtal. Min chef har dock slutat sen jag gick på föräldraledighet så hennes tf skulle istället komma hem till mig. Bara att det blev tf kändes lite sådär. Diskutera prestation med någon annan än den som varit ansvarig är inte helt optimalt. En timme innan chefen skulle komma hör han av sig och säger att han hamnat i tidsnöd och undrar om vi kan ta det per telefon. Jag säger ja eftersom jag själv föreslagit detta vid ett tidigare tillfälle. Dock skriker Minna när vi ska prata så jag ber att få ringa upp när hon somnat. Jag gör det efter tio minuter men får inget svar. Ringer igen efter ytterligare tio minuter, men fortfarande inget svar. Lämnar meddelande. Nu har det gått ytterligare en halvtimme och han har inte ringt upp. Minna gnäller och är på gång att vakna. Ringer han nu, kan vi inte prata pga Minna. Tillbaka på ruta ett alltså. Han har säkert en bra anledning, men jag blir irriterad. Känns som en dålig start på ett lönesamtal...

Lönerevision

På fredag kommer en chef från jobbet hem till mig. Jag vet vad jag tycker att jag är värd på grund av kvalitén på mitt arbete och hur mycket jag slet för företaget förra året. Tyvärr känner jag mig pessimistisk. Jag var gravid och sjukskriven på deltid från september och på grund av min förra chefs senfärdighet fick de inte in en ersättare i tid. Trots att det inte var mitt fel, känns det som att skuggan av allt strul ändå faller på mig. Ungefär som att jag är den goda osten som man lagt på ett mögligt bröd. Spelar ingen roll hur bra jag smakar, smaken av den mögliga brödet är ändå det som känns mest...

Sömn

Sömn. Eller rättare sagt avsaknaden av sömn. Det är det som jag pratar om mest just nu. Det är intressant hur lite sömn jag får och ändå överlever på. Jag orkar en hel del trots att jag borde vara ett vrak. Antar att det är amningshormonerna som får det att funka. Dåligt humör och tålamod är det som märks mest, men det är inte så illa under omständigheterna. Hade jag sovit så här lite när jag inte hade barn, hade jag ju klappat ihop efter bara ett par nätter...

Framtiden...

Redan söndagskväll. Den lilla myshuliganen är nu nästan exakt, på minuten, tre veckor gammal. Känns som att de tre veckorna har gått oerhört fort. Mycket snabbare än de tre veckorna innan hon föddes. Kanske är det för att det känns som tiden går så fort som jag känner ett kliande i planeringsfingrarna. Jag är sugen på att planera allt från fika och lunch med vänner till att skriva en tioårsplan. Ska bara sova lite mer först...