Alla säger att man är mycket coolare med andra barnet. Att man inte är lika lättstressad över allt som händer med barnet. Efter en månad som tvåbarnsmor kan jag både bekräfta och dementera. Å ena sidan är jag lugnare. När första barnet skrek blev jag fysiskt illamående och kunde inte tänka på något annat. Med tvåan tycker jag synd om henne, men klarar att tänka rationellt runt det. Fysiska fenomen på tvåan kan jag hantera med ett helt annat lugn för jag känner igen det från ettan.
Där startar dock också problemen. I meningen "för jag känner igen det". Allt som jag inte känner igen från ettan får mig nästan att att bli neurotisk. Så fort tvåan har/gör något som inte ettan hade/gjorde blir jag kallsvettig. Rent intellektuellt inser jag att ettan naturligtvis inte är ett facit på allt som kan förekomma hos en bebis, att det finns saker som tvåan har som är helt nya men ändå helt normala. Känslomässigt blir det dock kaos. Så man är egentligen inte lugnare med nummer två, man oroar sig bara för andra saker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar